henric grubbström

Har ni hört den där senaste fadäsen med att Daniel DaSilva från Lets Dance tydligen skrivit på sin twitter någonting kring att det var pinsamt när man gjorde tecknet för en avsugning bakom en kvinnas  rygg till en person framför och denne vände sig om. Själv menar nu DaSilva att det är kompis som twittrat på skoj via hans iphone, men jag lämnar gärna den delen av frågeställningen helt där hän för den är faktiskt rätt ointressant (annat än möjligen för  DaSilva själv). Det som engagerar mig är resonemangen bakom den kritik han mötts av. För efter att detta uppdagades har ett gäng människor utifrån främst feministiska förtecken velat se detta som kränkande, sexistiskt och till och med valt att tolka det som sexuella trakasserier. Mycket av manskulturen och speciellt då den unga manskulturen är faktiskt ganska barnslig och är det dessutom medvetet, det roliga i det mesta man gör består liksom i att folk som sedan länge borde vara vuxna nog för att kunna uppbåda både stil och finess inte alls gör så, utan istället glatt lever upp till en barnslig och smått grisig mansstereotyp. Men att göra sig till en grisig man gör kanske till en fåntratt men inte automatiskt till en mansgris, Att signalera en avsugning bakom någons rygg är utan tvekan tölpigt och infantilt, men är det också något mer? Jag vet faktiskt verkligen inte, jag har funderat på det fram och tillbaka under morgonen och jag får erkänna att jag själv också hör till de som lite för ryggmärgsmässigt ofta drar i sexistbromsen när jag går kombinationen traditionell manlighet, dålig smak och sex i ansiktet. Ofta upplever jag efteråt att visst, det är var ju för all del inte så jävla kul, men vari det givet sexistiska eller elementet av trakasseri jag till att börja med tyckte mig se ligger plötsligt inte alltid är så lätt att svara på.

Jag har haft två kvinnliga vänner som alltid flinade och "signalerade" på ett snarlikt sätt om det såg ut som att jag hade något på gång. Det var allt ifrån avsugningar och high fives i luften, till klämmande på imaginära bröst och i sämsta fall också ögonfransflappande imitationer av den person som var föremålet för mitt intresse. Det var aldrig riktigt menat att vara på allvar naturligtvis, det var samma princip bakom dessa drifter som ovan; att något blir roligt främst för att det är opassande intill otänkbart. Att vi enligt den världsvana manualen egentligen ska tycka att fysiskt umgänge är så naturligt men att vi låter oss bli till fnittriga och förtjusta barn igen då något händer som kan tolkas det minsta sexuellt. Jag har ofta trött skrockat åt dem, men aldrig tidigare riktigt funderat över det otillbörliga i deras beteenden före det att den här diskussionen bröt ut. I de fallen är det i mitt tycke ganska givet att det åtminstone inte har det minsta med sexism eller trakasserier att göra. Bara för att fjantiga grabbigheter ofta levereras av folk so vi vet att är sexistiska och bara för att de är oändligt tröttande tycker jag nog att man ska vara lite försiktiga med att läsa in alltför mycket av givna värden i dem.

Det vore intressant om några av de som tycker att tweeten ifråga absolut ÄR sexistisk förklarade exakt vad i den som ni tycker att är det. Mest intresserad är jag  av att få veta hur ni som ser tweeten som avgjort sexistisk, men inte nödvändigtvis handlingen (eftersom den positionen också dök upp) resonerar.

Läs även andra bloggares åsikter om danie dasilva, sexism, sextrakasserier, kränkning,

eller på den politiska fronten inget nytt...

Nej visst kan man föralldel dra någon riktigt billig växel på att man inte får ett sådär absolut jättetydligt svar om man bara är ute efter att tvåla till den borgerlige statsministern, men Reinfeldt vill nog sannolikt faktiskt inte ha något burkaförbud. Men han är samtidigt självfallet så pass smidig (eller populistisk om man så vill) att han inte i onödan stöter sig med de Ayan Hirsi Ali-tillbedjande tokskallar inom alliansen som kanske vill det.

Med reservation för de som är riktigt unga och därför bara inte hunnit vänja sig vid hur det fungerar och därigenom uppriktigt faktiskt inte förstår, så undrar jag mest vad det egentligen är som alla andra tjafsar om. Såhär går det ju precis alltid till och det har dessutom alltid gjort det. Det är inte en fråga om höger eller vänster utan man uttrycker sig helt enkelt inte i speciellt tydliga ordalag när det gäller saker som riskerar att splittra en massa internt. Man lindar in det och säger därför sådant som; ”jag ser verkligen problemet men jag tror att lagstiftning är fel väg att gå”. Man har därmed visat tillbörlig respekt för de som oroar sig, men samtidigt avfärdat själva tanken på förbud.  Sedan brukar någon meningsmotståndare ändå alltid försöka att vinna en poäng på att man inte sa det man menade rakt ut och därför givetvis egentligen innerst inne bara måste stå för motsatt åsikt.

Det är den ständiga och mäkta tröttande dramaturgin och man lyckas varje gång (speciellt i valtider) uppbåda människor villiga att spela med i det meningslösa spelet. Reinfeldts agerande och kritiken därav är faktiskt inget spännande utan ganska mycket av en sammanfattning och repris av det mesta av politik jag sett under hela mitt vuxna liv och ett jobbigt exempel på hur jävla förutsägbar den politiska debatten blivit..

Hade Ekot till att börja med struntat i att ta upp det synnerligen meningslösa spörsmålet och motståndarlägret å sin sida gett fan i att hugga på det glidande svaret så hade det sannolikt mest bara lett till att burkafrågan kunde sopas under mattan som om den aldrig existerat. Det hade givetvis varit betydligt bättre. Speciellt för den grupp man från det hållet säger sig slå vakt om.

Läs även andra bloggares åsikter om burkaförbud, klädförbud, mössförbud, burka, niqab, hijab, tröttande populism

Vissa människor är så inne i sitt eget tänkande att de låter ideologi och nötta standardanalyser komma före vanligt omdöme, istället för att titta på verkligheten och det som faktiskt helt uppenbart finns framför ögonen på dem. Sådant folk finns i alla läger och kan ha vilken politisk position som helst men några av dem är dessvärre feminister och åtminstone en av dem skrev dessutom häromveckan på den briljanta nättidningen Feministing.com om det nya fenomenet sexrobotar.

Prototypen; sexroboten Roxxxy

 

Sexrobotar ja, det är då ett lite lyxigare namn för en ambitiös sexdocka vajrad till någon slags laptop som ger dockan möjligheten till att uttrycka meningar och svara på enklare tilltal på ett sätt som för den utsvultne upplevs som verbal kommunikation. Eftersom det rör sig om sexdockor som är gjorda för att likna kvinnor och då dockor per definition är tingestar så kommer givetvis kritiken om sexuell objektifiering och en massa bisarra påståenden om att de män som gör det, skaffar sig en sådan här docka för att man inte orkar med en riktig kvinna eller ett vanligt förhållandes skyldigheter. Uppenbarligen ser inte skribenten skogen på grund av att träden skymmer lite för mycket, därför ska jag förklara det för alla som är fast i likande villfarelser; nej det gör man VERKLIGEN inte, man skaffar en sådan här docka av ett enda skäl! För att man aldrig fick det att fungera med kvinnor och för att man med tiden gett upp och börjat se sig som en på den sociala fronten komplett jävla körd ultraloser och föreställer sig att man aldrig någonsin kommer att få känna en annan människas hud mot sin. Det är först när de kriterierna är uppfyllda som en sådan här docka och eventuella förhållanden med den kan bli det minsta intressanta.

Att man går vidare i sin absurda ”istället för-tillvaro” och kallar plastskräpet för flickvän har heller knappast något med objektifiering att göra utan är istället uttrycket för att uppgivenheten är så total att dockjäveln är det är det närmaste en riktigt flickvän, kvinnlig vän eller sexpartner man någonsin tror att man ska få komma. Det är ganska precis som när barn har låtsaskompisar, det är i mycket få fall för att de är sociopater som med berått mod valt bort möjligheten till riktiga vänner då de helt enkelt inte orkade med dem. Det rör sig i sådana fall helt enkelt om att det där med sociala relationer inte velat fungera för dem.

Läs även andra bloggares åsikter om sexrobot, sexrobotar, sexdockor, sexdocka, fleshlight, sexhjälpmedel, sexuell misär,

Nu senast stötte jag på det på webbversionen av the Daily Mail, men jag har snubblat över snarlika påståenden en relativ massa på sista tiden. Trots att brist på sexuell lust enligt egen utsago är en av de allra vanligaste åkommorna hos kvinnor så kommer alltid diskussionerna kring ett botemedel i slutänden fram till samma jävla sexualfientliga och ultradebila idiotknorr; ”men har du tänkt på att det kanske är önskan att konstant vara redo för sex det är fel på? Om man inte har lust så varför i hela friden ska man skaffa sig det?” Ungefär som varför ska man lära sig att uppskatta sprit, kaffe eller spenat om man nu inte redan tycker om det, eller för den skull lära sig att se det positiva i en person om man nu FAKTISKT inte gör det. Ja det kan man ju undra, förutsatt då att man inte har alla hästar hemma vill säga.

Viagra har funnits på marknaden i över femton år nu och används av just män och då inte av alla män utan just de som av ett eller annat skäl tycker att de behöver det. Att det saluförs för män betyder att (tack och lov) ingen oroar sig för om stackarna kanske egentligen inte vill alls vara kåta utan bara pressade av media (ni vet det där med ”egentlig” vilja). Nej de är till skillnad från kvinnor tack och lov lämnade att få avgöra detta på egen hand. Det är ingen som någonsin sagt (åtminstone inte av någon dignitet och på allvar) att själva existensen av medlet är djupt olycklig för att det riskerar att förstärka myten om mannen som varande alltid sexuellt redo och därmed skapa prestationsångest.

"Having or not having sex, having or not having orgasms - any of those things are only a problem if you feel as if they are,' she says. 'But the drugs companies will soon change all that."

Jadu, där har du givetvis alldeles rätt på samma sätt som att vara förtryckt, mobbad, attackerad med kniv, sakna rösträtt eller vara torterad i Guantanamo också bara är något negativt om man råkar tycka att det är det. Som att ha ansvaret för barnen eller hela hushållsarbetet på sitt samvete, det blir ju även det endast problematiskt om man är korkad nog att titta på det med de värderande ögonen. Ser man det däremot inte som ett problem så är det inget problem. Jodå det här sättet att resonera har cirkulerat länge, att problem som fenomen inte riktigt finns utan skapas i och med att man stämplar dem som sådana och ifrågasätter ordningen. Konservatism kallas det och är mer eller mindre det som står i vägen för all utveckling.

Jag vet inte hur svårt det ska vara att förstå, människor som har lust inte bara är kåtare utan på ett övergripande plan så mår de bra, de mår betydligt bättre än de som inte har det och gör detta redan innan deras välmåendet ytterligare ökar genom att de får känna andra människors kroppar mot sin. Det är ganska självklart och skulle nog inte vara laddat alls att säga om inte frågan var så historiskt infekterad och full av truismer. Men det är inte konstigare än att den som är funktionell fungerar bättre än den som är dysfunktionell eller att den som inte har näringsbrist helt givet mår avsevärt bättre än de som har det.

Varje november sedan tonåren har jag drabbats av en hård vintertrötthet, vilket fram till just denna vinter lett till att jag sovit någon extra timma på eftermiddagen. I år kollade jag upp vad det kunde vara frågan om och insåg ganska snabbt att det var D-vitaminbrist och kunde avhjälpa det i en handvändning. Bara av ett enda skäl egentligen, att jag bestämt mig för att inte leva med att saker i mitt liv bara fungerar, hjälpligt utan istället fråga mig själv om jag kanske kan må bättre än vad jag gör, åtminstone inom ramen för vad den här kroppen är konstruerad för. Vem vet jag kanske till och med kan ha det lika bra som de där som har det bra på riktigt? Ja och i detta fall kunde jag tydligen det!

Låg sexdrift är inget naturligt utan nästan alltid ett resultat av stress, bristande näring, hälsa och den hormonobalans som kommer av dessa livsmönster. OCH glöm inte att själva frånvaron av sex oftast är skälet till låg sexdrift då långsiktig frånvaro av sex sänker testosteronhalten.

Tro inte relativisterna bara för att de i skuggan av sexnegativiteten lyckats med konststycket att jobba upp en aura av politisk korrekthet. De har fel, det ÄR bättre att vara inspirerad att träna än att kedjeröka i soffan, men inspirationen kommer inte att finnas där från början. Det är bättre att vara taggad och hungrig på att inhämta ny kunskap än att vara apatisk och viljelös. Sådant sker dock inte av sig själv utan man måste i de flesta fall komma förbi ett ointresse eller upparbetat motstånd innan det kan börja bli roligt. Kroppen tål en massa felanvändning och misshandel rätt länge men är inte utöver det speciellt öppen för relativisering, nej tvärtom är den gjord för att bejaka drifterna och äta, röra sig, känna tänka, knulla och så vidare HELA TIDEN och den mår bra först när detta realiseras. Ibland måste man för all del av praktiska skäl kompromissa med en del av detta, men det förtar inte att det är just då den får vad den behöver.  

Sexuell lust är som glädje eller livslust, ingen i hela världen tvingar dig att känna någondera men GIVETVIS blir ditt liv bra mycket bättre om du inser behovet och går ut och skaffar dig detta. Ska man sedan vara riktigt ärlig så är det nog så att är man bara någorlunda frisk och hälsosam (vilket heller ingen enda människa vare sig i den här bloggen eller på jorden tvingar dig till att vara) så behövs det i mycket få fall ens fixas, ja i sådana fall brukar man ha det ganska automatiskt. Men samtidigt i en tid av datorspel, raffinerat socker och alkohol även på veckorna; hur många kan säga sig vara speciellt friska och hälsosamma?

Läs även andra bloggares åsikter om list, lubrikation, viagra, kvinnlig viagra, sexbrist, sexuell lust, sex, knullsugen

Om inte Åsa Beckman hade försökt etablera det självklara i att företeelsen att pissa någon i gommen handlade om sexism eller sexualisering så undrar jag om någon enda människa hade orkat uppröra sig det minsta över att en författare som på ett ganska grymt sätt kränkts av en i alla avseenden undermålig recensent, till slut spårat ur och förolämpat recensenten tillbaka. Själv skulle jag nog annars fallit för att se det som en klassfråga, en fattig och lite psykiskt instabil konstnär (Stig Larssons ekonomiska armod är tämligen VÄL dokumenterat) mot ett välgött medeklassvin som tycker att det är roligt att leka gud på bekostnad av lägre människors utan inflytandes meningslösa små liv. Nej du Åsa Beckman hur mycket krokodiltårar du än pressar fram så kan inte se att du skulle kunna bli någon Karolina Ramqvist och hur mycket du än önskar det så lyckas du heller inte med att få Larsson att spela rollen som Lundell speciellt bra heller. Det var dock ett friskt vågat försök och du fick ju i alla fall en handfull med dig, men saker blir liksom aldrig riktigt lika bra andra gången.

Men Olsson var inte rädd
Han gick inte att knäcka
Inget kunde ta 'från han hans värdighet

Så han drog upp sin kniv och sa till ingenjörn

Jag ska skära strupen av dig din djävel
Jag ska släppa luften ur dig din fan
Nej Olsson var inte rädd
Honom kunde dom aldrig knäcka

Läs även andra bloggares åsikter om Åsa Beckman, Stig Larsson, Ulf Lundell, Karolina Ranqvist, överprivilegierade medelklassvin

Om man ägnar sig åt något som slagits fast att vara omätbart, ja då blir det ju i konsekvensens namn ganska kört att avgöra om någon skulle kunna vara bra eller dålig på det. Antingen så ÄR det då omätbart på riktigt, eller också finns det en ideologi, ett samförstånd eller en tradition som säger att vi ska se det som om det vore så. Riktiga och objektiva värden finns ju inte och i många fall rör det sig nog om lite av alla kriterierna på samma gång. Detta får mig alltid att tänka på den konstdebatt som fanns när jag var ung och fortfarande hoppades på en karriär som kulturbetare. Först hade vi alla de där som själva ville se sig som toleranta men som nog var ganska konservativa, de där som enträget hävdade att om man bara lärde sig att behärska tekniken och grunderna för olika sorters skapanden, ja först då hade man faktiskt ”rätt” att göra avsteg ifrån dem. Folk som åtminstone jag upplevde att hade en ganska vettig poäng men drev den lite för långt och ömsom gjorde sig löjliga genom att försöka signalera tolerans och gärna kokettera lite genom att höja saker de inte förstod och egentligen såg ganska mycket ned på till skyarna av taktiska skäl för att illustrera sin poäng, till synes mest bara för att liksom visa hur jävla vidsynta de var. Sedan hade vi å andra sidan de som låtsades från andra hållet och aldrig skulle ha sagt det men såg sig som revolutionära, Duchamps-inspirerade och ville tänja på ramarna ordentligt, de som vägrade att erkänna att konstnärlig utbildning hade just något värde alls (trots att de hade en gedigen sådan själv), de som påpekade att oskolades verk, barnteckningar och så vidare borde ses som precis lika bra eftersom de på intet sätt accepterade de rådande kvalitetskriterierna. Om det inte finns någon objektiv sanning så kan allt vara bra och vad är det som säger att jag är tvungen att gilla din teknik mer än någon annans intuitivitet och brist på densamma?

Dessa båda resonemang rymmer ofrånkomligen en massa ganska stora sanningar men också en ofantlig massa lögn och orimlighet. För i praktiken utanför luddiga och relativiserande teorier om individualitet och pluralism är vi ju alla till förvillning lika och det är ju också så att den som inte har kunskap och redskap har NÄSTAN aldrig tycker sig ha något att säga och den som i slutänden ändå har något at framföra i nästan samtliga fall kommer att leta efter de medel han behöver för att uttrycka sig. Däremot är givetvis värden som sådana fortfarande precis lika subjektiva och påhittade och man KAN som människa uppskatta precis allt från ett väluträttat dagsverke till en kadavret från en död kråka, det är liksom bara fantasin som sätter gränser.

Jag minns på åttiotalet när jag besökte en amatörboxningsgala i grannkommunen. Jag åkte själv dit uteslutande för huvudmatchen med en ung teknisk lätt tungviktare mot en kille från dåvarande Jugoslavien (tror jag). Den lokala killen förlorade knappt, men huvudmatchen var ändå ytterligt jämn, den följde så gott som alla mina förhoppningar och levde ganska mycket upp till det mesta jag drömt om att den skulle kunna komma att vara. Min vän däremot var lite ny på det hör med boxning men hade det minst lika roligt på evenemanget, fast han tyckte å sin sida att en i mitt tycke bisarr missmatchning - där en storväxt Timråbo drev på en tydligt mindre och relativt chanslös kille ganska mycket som han ville kors och tvärs genom ringen - var mycket mer underhållande.   

Men att jag tveklöst KAN roas av något dåligt, betyder det automatiskt då att kriteriet BRA därmed inte finns?

Nej bra finns nog faktiskt, det är bara som vi alla hela tiden vetat; om jag till exempel tycker att det är mycket roligare och betydligt mer upphetsande att ha förvirrat fummelsex med folk som nyss ”lärt sig”, ja då kommer ingen potentiell sexpartners finslipade och eventuellt helt briljanta teknik i världen att rädda denne i mina ögon. Det är ganska mycket som den där eviga prylen med att ”räcka till” i ett förhållande; om du skulle vara ute efter tre svarta män med enorma organ så är det ganska kört för mig oavsett mina inlärda eller medfödda egenskaper. Jag kan slicka, hålla ut, spexa och hålla på bäst jag vill men jag är dömd på förhand.

Det påminner lite om 70-talets galna debatt kring postmodernism och det där kravet på att man måste sätta citattecken kring ordet ”verkligheten”. Men sanningen är tvärtom att det (givetvis) finns bra boxare, lärare, elever och knulldeltagare. Det är bara det att det att färdigheterna och egenskaperna dessa besitter inte utgör någon garanti för att just du på individnivå kommer att uppskatta dem mer än någon annan. Däremot så ökar deras ”skicklighet” antagligen sannolikheten att det stora flertalet kommer att tycker att de är rätt bra.

Nej på många sätt så kan man nog samtidigt inte vara objektivt sexuellt bra, det ÄR ett samspel och vissa människor kommer att tycka att en del var jättelyckade som lämnade andra ganska kalla. Alltihop är en fråga om sexuell stil, kompatibilitet harmoni kanske lite kärlek, inramning och en massa jävla annat som jag inte ens kommer på nu. Jag vet att jag själv varit mer än jättebra i en del kvinnors ögon, helt OK i andras och NÄSTAN dålig i en tredjes. Jag säger NÄSTAN för jag kan dock aldrig objektivt sett vara riktigt dålig eftersom jag till att börja med har en grundläggande sexuell kunskap och bas, jag känner till de flesta fallgroparna sedan anstränger jag mig också eftersom jag har en idé om att vi båda ska ha det bra och dessutom försöker att förstå vad bra för just dig skulle kunna vara. När vi talar om de som är rakt upp och ned DÅLIGA i sängen så talar vi om en grupp som inte har tillräcklig grundläggande förståelse och förmåga för att leverera ens vad de ens själv skulle vilja om de nu till äventyrs alls HADE varit speciellt intresserade och ännu mindre vad en potentiell sexpartner kan tänkas vilja ha.  Vi talar precis som när det gäller det allra mesta utanför sexområdet i huvudsak om folk som för all del har driften och kanske behöver lite bekräftelse men som överlag faktiskt är ganska ointresserade. Personer som inte värderar sex speciellt högt.

Fredrik Lindström berättar i sin bok "Vad gör alla superokända människor hela dagarna" från 2001 om en kille som trivs ypperligt i sin ungkarlsensamhet men några gånger i månaden bara måste knulla för att ”inte bli tokig”. Han är sinnebilden för den ganska vanlige man - som jag med all respekt för den påbjudna relativiseringen – ändå skulle kalla för tämligen dålig i sängen, en som på sin höjd behöver lite mänsklig hud, ett smärre mått av bekräftelse och en orgasm, varken mer eller mindre. Med den inställningen är man med högsta sannolikhet inte bra, om man nu inte på något sätt råkat snava över ett enkelt men vinnande koncept. Olle Ljungström berättade en gång hur han alltid brukade ligga och fundera på backgammonlösningar när han hade sex, förutsatt att detta nu inte bara var ett sätt att hålla en annalkande orgasm stången så är det också sådant som tveklöst gör en sexpartner mindre lyckad. Det vill säga bristande engagemang och detta är något oerhört vanligt innanför och utanför sexområdet.

Att vara bra behöver naturligtvis inte ha med teknisk färdighet eller talang att göra när det gäller sex, eller något annat. Ett av mina bästa ONS någonsin, var en rätt lågmäld arbetarklasstjej som vid ett specifikt ett tillfälle när jag slickar hennes fitta, skriker ja och trycker mitt huvud så att jag inte ska förlora positionen och stönar förtjust att om jag fortsätter där är det jätteskönt för henne och att kommer att gå för henne. För mig är detta en byggsten i att vara bra som går utanför det som normalt benämns som bra. Att ha engagemang nog att överbrygga könstillhörighetens inlärda brister och ta ansvar och inte tycka att det går att luta sig mot att någon annan fixar sexet åt en på egen hand. Jag tror att många män – kanske de flesta? - håller med mig, men jag är också säker på att hennes agerande skulle upplevas negativt av en mindre men ganska tydligt definierad grupp av män.

För jag vill påstå att den där andra ”myten” är precis lika sann, många kvinnor ÄR dåliga på att säga vad de vill ha och vad värre är, alltför många av dem gör det än värre genom att framhärda i att det är avtändande när män frågar. Detta gäller kanske inte riktigt merparten av kvinnor (eller så gör det), men det är trots allt extremt vanligt och det gör dessa personer på samma sätt till ganska sexuellt bristfälliga om man så vill. Att gnälla över att man inte fick vad man ville ha när man inte på något konkret sätt försökte att förmedla vad det borde vara, ja det är i de allra flesta fall ett tecken på att man inte riktigt har situationen och sin egen del i den klar för sig. För med risk för att ge mansrättslobbyn lite rätt så är många av önskemålen på att män borde vara mer lyhörda förtäckta krav på att män ska förstå det som aldrig någonsin sägs, ofta moraliskt underbyggt med att någon (riktigt bra) man ur ens förflutna en gång faktiskt lyckades gissa rätt.

Min egen uppfattning är dock att merparten av kvinnor kompenserar dessa brister med själva den grundläggande förståelsen om att deras partner inte kommer att få ut så förbannat mycket av det som sker om de inte aktivt agerar aktivt i riktning för att det ska bli just så.

Att vara bra i sängen är kanske allra mest att jämföra med att vara en bra samtalspartner, lärare eller en duktig talare, det finns än en gång ingen helt och hållet objektiv sanning som avgör när man är det och du kan aldrig någonsin nå precis alla och en del kanske till och med kommer att tycka att du är bedrövlig hur jävla mycket du än har ansträngt dig och försöker att mötas på mitten. Men bryr man sig bara om sig själv, satsar på penetration och tycker att det andra väl får lösa sig själv för personen man har sex med, ja då är man sannolikt endast kompatibel bara med ett fåtal och lika sannolikt också riktigt dålig i de allra flestas bok. De kvinnor jag talat med och då speciellt de sexuellt utåtagerande under alla mina år har alla samstämmigt talat om en ganska bred bas av sådana män. Och det är faktiskt lite svårt att tro på slumpen efter tjugofem år av snarlika berättelser och att det skulle vara en ”freak accident” att det var gång när man spelar Svinprinsen av Maud Lindström på en fest börjar hagla av igenkännande reaktioner från helt vanliga kvinnor. Kanske har alla dessa också bara köpt ”myten”, men tror man på dem så har de varit med om det, inte en eller två gånger utan en jävla massa. Alla har de träffat män som inte brytt sig ALLS om deras njutning alternativt helt saknat förmågan. De har under sina aktiva år träffat massor och i ganska många fall har detta blivit själva symbolen för hur de tar för givet att män kommer att agera.

När jag var som mest utåtriktad sexradikal och parallellt aktiv i ett politiskt parti för några år sedan lärde jag känna och hamnade i en livlig diskussion med en kvinna i tjugofemårsåldern som med tiden helt bara hade ledsnat och lagt ned det där med sex. Hon hade runt hundratalet erfarenheter av ONS och enligt uppgift inte en enda som var i närheten av att vara ”bra” och detta trots att hennes krav när man började skrapa på dem verkade sällsynt lågt ställda. Hon hade allteftersom omfamnat idén om att INGA män NÅGONSIN anstränger sig för att man ska ha det bra utanför en relation, så nu skulle hon inte ha sex igen förrän att hon var i ett förhållande. Jag frågade henne försiktigt och nyfiket vad ”dålig” var i hennes ögon och hon förklarade att knappt någon enda vad hon kunde minnas hållit ut över 4-10 minuter och knappt en enda av dem verkade heller se något problem i att detta kom i vägen för hennes möjlighet till njutning. Slickad kunde man bli i en minut om man hade tur och om man påpekade hur skönt det var kunde man ibland ha turen att få ytterligare någon minut på dispens. Sex är som precis allt annat smaken är olika men det kräver ändå ett mått av baskunskap och det är nog just baskunskap som fattas hos så otroligt många. Och skälet att det saknas är nog till delar bristande intresse, men själva mytbildningen kring om att det inte går att vara bra på sex utan att det bara är en kompatibilitetsfråga ligger bakom mycket dåligt sex.

Sex är vid sidan av sin särställning (tillsammans med konst?) inget unikt och följer i stort sett samma mönster som allt annat. En vanlig människa kan i nio av tio fall till exempel inte heller diskutera eller argumentera nästan ALLS, detta leder till att människor i gemen så fort de försöker blir ovänner med varandra (kommer du från medelklassen så förstår du nu plötsligt inte vad jag pratar om) eller mest bara tycker att det hela känns poänglöst och undrar varför de aldrig kommer någon vart. Ändå KAN en sådan person helt klart fylla en funktion i egenskap av ventil i en situation där denne är allt som finns att tillgå eller för en person som inte just väntar sig något. När en person som hjälpligt behärskar vanlig argumentation dyker upp i sådana människor värld så upplevs det ofta nästan som någon slags cirkustrick, så otroligt avlägset är det. De allra flesta människor lagar heller inte speciellt bra mat utan sådan som är ganska otillfredsställande ur hälsosynpunkt, men den fungerar eller är i de flesta fall bra mycket bättre än frånvaron av den (för EGENTLIGEN fungerar den ju INTE). Det man är oengagerad i och gör på rutin mest bara för att drifterna råkar pocka lite och behöver stillas, ja det är man sällan något vidare på. Det kan för all del fungera ändå eftersom förväntningarna är ungefär i linje med vad som levereras. Men bra, det är man inte, åtminstone inte utifrån någon måttstock av värde.

Finns det någon som minns tidningen Nina Yderberg i Magazin April under slutet av åttiotalet och den uppmärksammade artikel som gjorde Yderberg känd; ”hur man knullar en kvinna”? Yderberg trädde där fram och berättade om sitt med tiden upparbetade ointresse för sex och de hänsynslösa oengagerade ONS som var orsaken till detta.

Det ”farliga” är att människor som har ett ”akademiskt intresse” av sex eller är sexuellt utåtriktade på ett mer intellektuellt sätt har en benägenhet att hamna i sängen med ganska snarlika människor och dessa kommer med största sannolikhet åtminstone att vara relativt OK. Det är mycket sannolikt att en sådan person sorterar bort just de som utgör den vardagliga sexuella basmaten för vanliga oideologiska kvinnor och sedan gör ideologi av att analysera undantagen.

Människor där båda är intresserade av sex och aktivt vill göra sin samvaro till något som de tycker att är ett bra och fungerande sexliv (kort- eller långsiktigt), ja de brukar liksom lyckas med det. Dels för att de tycker om eller attraheras av varandra och dels för att jämställda människor med bildning har förstått hur man beter sig när man är orimlig och vet att man måste prata med varandra…

Nej jag tror till skillnad från Elin Grelsson inte att det är någon myt alls utan att vanliga män faktiskt är ganska dåliga i sängen och att de är det av flera skäl. Dels för att det är just vad kvinnor på bred front överlag har sagt till mig och till så många andra män som ansträngt sig, det är gissningsvis också därför ”myten” finns. Dels för att män alltid får höra att precis vilken insats som helst på prestationsplanet faktiskt är helt tillräcklig och att det lilla som finns av diskussion på ämnet och av alla sexupplysare där ute går på samma linje om omätbarhet. Men också för att så många män själva berättat om hur de ser på vilket ansvar de har i sängen och att oerhört många av dem inte tycker att de har just något sådant alls. Visst de säger för alldel ofta sådana där numer ganska politiskt inkorrekta saker som att de vill - och tycker att det är deras plikt - att ”tillfredställa kvinnan”, men det begreppet har när man skrapar på det en sådan minimiinnebörd att det är i det närmaste ointressant; för att tillfredställa betyder ofta inte mycket mer än att de ska stoppa in kuken och dra den fram och tillbaka några vändor. Ganska begripligt, för eftersom man inte kan vara bra, så känns det också ganska avlägset med tänket om att kunna göra bra ifrån sig.  Andra mäns påstådda uselhet får en knappast att tro att man är speciellt fantastisk - som det antyddes i kritiken av F!s kampanj - utan det fotsätter att vara en ganska obekräftande och konstig upplevelse när man plötsligt höjs till skyarna och får höra att man är en ”superälskare” när man inte riktigt kan se att man gjort NÅGONTING ALLS eller i alla fall inte något som inte precis alla andra borde kunna göra (och det till och med betydligt bättre) utan någon större ansträngning.

Det finns ett ålderstiget skämt som lyder; ”Vet du varför kvinnor fejkar orgasm? För att de tror att vi bryr oss!” och som Homer Simpson skulle ha sagt; ”it’s funny because it’s true”

 

Läs även andra bloggares åsikter om sex, knulla, bra i sängen, elin grelsson, feminister har bättre sex,

När jag jobbade tillfälligt på hemtjänsten i slutet av åttiotalet minns jag en vårdtagare (eller vad de numer ska heta) som rörde till det en aning för oss anställda. Hon var närmare de åttio och varje söndagsmorgonen ville hon gärna ha ett glas torr sherry före lunchen och en kupa armagnac till eftermiddagskaffet, det var detta hon längtade till under veckorna. Inte något speciellt upprörande önskemål kan man kanske tycka. Men varför låta något vara enkelt när man istället kan göra det till ett svårhanterligt problem? Lejonparten av personalen såg nämligen inte alls med blida ögon på detta utan tyckte att det var riktigt obehagligt att en kvinna i den åldern skulle dricka ”en massa” alkohol. Ingen kunde däremot riktigt sätta fingret på vari problemet låg, men hon var liksom liten krum och skröplig och hade lyckats bli sådär fin och oskyldig igen på gamla dagar.

Ja förutom då att hon insisterade på sherry och armagnac på söndagarna. Detta lilla problem löste dock den fiffiga personalen genom att blanda i en tredjedel med vatten i dryckerna. Vad det gällde armagnacen så märkte hon inte så mycket men hon klagade alltid på att sherryn numer var så smaklös jämfört med när hon var ung...

Läs även andra bloggares åsikter om åldersrasism, diskriminering, onda jävla människor som gömmer sig bakom en siffra som råkar vara rätt rent härskartekniskt

När svarta en gång i tiden började påpeka att de kände sig obekväma med de ord som utdefinierade dem via hudfärgen så satte en det igång en gnällkör av vita som förklarade att det ju faktiskt alltid hetat neger, att det inte var något negativt att vara en neger och att de ju VAR negrer. Det skulle visa sig mycket svårt och ta många år för folkflertalet att acceptera att den som känner sig kränkt av ett ord faktiskt bör ha rätten att definiera sina egna upplevelser och att dessa ska tas på allvar. Och vad kanske viktigare är att man blir det man bemöts som och att det därför är taktiskt olämpligt att insistera på att få bemöta någon som en nigger. Eller varför inte som ett barn? Speciellt i en period av livet då den försöker att lägga det bakom sig.

Jag skulle vilja se den PK-människa som lika självklart insisterade på sin rätt och värdet av att kalla en könsbytare för sitt gamla kön bara för att processen inte är riktigt klar.

Ja, jag har problem med orden flicka och pojke. Allvarliga problem dessutom. Det största problemet är att orden fungerar som en begränsande tvångströja och när du är tretton år så ser du dig ofta inte som en flicka eller pojke, men du är samtidigt så jävla rädd att göra dig ännu mer löjlig genom att hävda att du är något som du inte riktigt har täckning för genom att kalla dig man eller kvinna. Du går runt och hoppas halvkvävt att ingen ska säga de där orden som talar om var du befinner dig. Det är ungefär som att bli punkare eller kroppsbyggare, när har man egentligen hållit på tillräckligt länge för att inte upplevas att vara en wannabe? Men sanningen eller det moraliska borde vara att man är det när man tagit beslutet?

När jag läser i tidningen om att en pojke utsatts för misshandel eller likande så vet jag att det betyder något och att det rymmer en värdering. Det antingen är så att det ska ses som ofarliga små barnbråk om de är mellan jämnåriga eller så ska jag alternativt tycka att det är mycket värre för att den utsatte var en sådan där liten gullig och oskyldig parvelpojke. Övergreppet får liksom aldrig stå på egen hand. Det hemska är ju som alla vet inte att Polanski våldtog en individ som dessutom for förbannat illa utan nästan BARA att hon var en sådan där gosedjursliknade söt liten flickelicka.

Folk har blivit lite bättre, men när jag var barn var det alltid nästan 100% livsviktigt att påpeka sådant som att; ”det var jag, två andra killar och en neger som satt på stationen och snackade”. Att snubbens hudfärg inte borde påpekas var helt obegripligt, för han VAR ju FAKTISKT svart.

Används orden för något annat än att exkludera de som redan är andra klassens medborgare? Ja det gör de nog ibland, men det ÄR mycket sällan.

Istället för att insistera på din rätt att köra på som vanligt, så fråga några verkliga unga människor hur de känner inför orden. Då menar jag inte några sådana där rättrogna sjuttonåringar som så sakta gör sig redo för att förneka sina upplevelser, sälja ut sina värderingar för att kunna samexistera med normmänniskorna, jag menar inte några av av vuxenvärldens svansviftande ”house niggers” utan riktiga ungdomar.

Titta på det med öppna ögon så ska du se, att när du definierar en trettonåring som man eller kvinna växer personen och när du kallar den för flicka eller pojke så krymper den. Ord är inte bara ofarliga små nyttoprylar utan de fängslar och håller människor tillbaka.

Läs även andra bloggares åsikter om pojke, flicka, neger, nigger, blåneger, rätten att fortsätta använda förminskande ord trots att människor mår dåligt

Två gamla minnen framkallade av ett inlägg av Klumpesnusk

En måndagsmorgon under mitten av åttiotalet, under den tid då jag gick i gymnasiet kom två kvinnor till skolan, de pekade på sina numer alldeles släta ben och höll på att formligen skratta ihjäl sig. De hade fått ett tokigt infall och rakat benen en söndagseftermiddag och beskrev det som om det vore ungefär det galnaste de någonsin hade gjort. Ena kvinnan förklarade; "vi satt uttråkade igår och då kom HON på att vi kunde raka benen, känn hur konstigt det känns". Flera av oss kände förundrat på de hårlösa lemmarna och de allra flesta av kvinnorna skrattade roat med dem, utom möjligen de som tyckte att alltihop var pinsamt och på tok för jävla dumt för att skratta åt.

Kort där efter befann jag mig sittande, hängande och samtalade med några vänner och ytligt bekanta yngre kvinnor i en park, varpå min gode vän Stefan målande började berätta hur han varit i USA och DÄR, på den sidan av Atlanten rakade kvinnor sig under armarna (!). Den ena av de yngre kvinnorna i vårt sällskap - som kan ha varit runt fjorton eller om det möjligen kan ha varit femton - fyllde i att hon minsann rakade sig under armarna och att de allra flesta av hennes jämnåriga vänner faktiskt också gjorde det. Två lite äldre kvinnor runt de arton höjde på ögonbrynet, försökte verka toleranta men underströk att de INTE gjorde det och att mycket få av deras vänner heller gjorde det. Den ena fjortonåringen fyllde nästan lite skamset i att; ”det ju inte var en så stor grej” och att; ”det är ju knappast som om man skulle raka benen eller så, för då vore det ju något fel på en”.

Ja tiderna ändras sannerligen… Läs även andra bloggares åsikter om kroppsbehåring, hårborttagning, kroppshår, intimrakning, hår under armarna

 

Varför ska modeller en modell större alltid visas nakna? Det frågar sig Jessica (som inte signerar med sitt efternamn) på nättidningen Feministing. Jag tycker att den här sortens ryggmärgsmässiga kritik av nakenhet från feministiskt håll faktiskt är riktigt tröttande och hoppades att den kunde läggas på historiens sophög. Visst jag förstår den på sätt och vis, för kvinnokroppen är ständigt föremål fören massa värderanden och beskådande på ett sätt som är otroligt problematiskt. Men varje gång man påpekar det så missar man det faktum att det största orosmomentet i många kvinnors liv inte är oron över de täckta delar som bara något fåtal får se utan det helt och hållet omaskerbara ansiktet. Genom att så ofta haka upp sig på just nakenhet så går man också (o)frivilligt i fällan att framstå just sådär konservativ och sexfientlig som belackarna brukar vilja göra gällande att skulle vara fallet och detta oavsett vad det egentliga syftet med påtalandet faktiskt är. Sedan är ju dessutom svaren på frågan så uppenbara att det borde ha diskvalificerat den från att ställas. För det är svårt att prata om kurvor och det presumtiv attraktiva i några extrakilon om allt du tycker att du i någon slags missriktad politisk korrekthet bör visa på bild är en väl utfylld tweedkavaj. Sedan är det ju så att oerhört många tycker att vanliga kvinnor med några extrakilons stora fördel gentemot vanliga modeller brukar sägas vara just att de inte ser ut som cyklar så fort de tar av sig utan ofta gör sig betydligt bättre utan kläder.

 

Här kommer givetvis någon att invända något om att problemet ligger i just detta, m men det gör det inte! För models.com som publicerat annonsen är som namnet antyder liksom inget statligt humanistprojekt med syfte att kvinnor aldrig mer ska kunna värderas för sina utseenden. Därför blir det löjligt att kritisera dem utifrån en allmänmoralisk önskning om att så borde vara fallet. Vad de lagt sig vinn om att göra är att utifrån gängse och gällande sociala ramar illustrera och peka på det attraktiva i att tillåta lite naturligt kvinnligt underhudsfett. Jag tycker till och med att det skulle vara konstigt om de i denna strävan agerat speciellt annorlunda.

 

Jag gillar inte skönhetsindustrin alls och att byta ut eller utvidga idealen är ingen absolut lösning, men man får inte glömma att varje steg mot friska och tillåtande ideal ändå måste vara bättre än en låsning i exkluderande och sjuka. När man sedan skriver och propagerar för det intressanta eller attraktiva i det tidigare fysiskt avvikande så måste det rimliga vara att visa just detta.

 

---

 

P.S. Varje gång jag hör den här sortens kritik så minns jag min historia och börjar oroa jag mig för att vi ska behöva se en renässans för åttiotalets moraliskt motiverade och samhälleligt accepterade hat mot för stora bröst och de osolidariska kvinnorna som okritiskt gick runt och bar på de horribla tingestarna.

Läs även andra bloggares åsikter om modeller, bbw, större modeller, xlmodeller, xl-modeller, underhudsfett, meningslöst kontraproduktivt och tröttande gnäll

Det är ju i och för sig jätteroligt att F! faktiskt har en vetenskaplig rapport som stöder tesen bakom kampanjen. Det är till och med riktigt kul, men mer är det inte! För det behövs verkligen inte. Att feminister har bättre sex är ett ideologiskt påstående som med glimten in ögat borde kunna levereras som den självklara lilla bagatell det är. För det är väl tämligen självskrivet att folk som tror att sex blir vad vi gör det till och att sex kan vara ungefär vad som helst har det bra jävla mycket roligare i halmen än en samling biologistnollor som är tvungna att alltid leka jägarman och kuvad för att kunna fixa en hjälpligt fungerande erektion eller sådana där som inbillar sig att våra roller är helt statiska och sedan urminnes tider finns outplånligt ristade i vår DNA. Klart som fan att vi har bättre sex! Och inte bara lite bättre heller..!

 

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, feministiskt initiativ, feminister har bättre sex, jämställdhet, impotenta biologister

Liberal feminism är inget nytt och det har alltid funnits en massa liberala feminister och i de flesta praktiska frågor av betydelse har deras agenda inte skiljt sig så himla väsenskilt mycket från de socialistiska. Det som är riktigt nytt är tvärtom de senaste årens öppna och mycket hätska konfrontation från liberalt högerhåll emot dessa och den sanslösa beskyllningen om att alla som inte tycker att sexköp är en höjdare skulle vara radikalfeminister. På Liberala ungdomsförbundets kongress 1999 valdes den karismatiska Birgitta Olsson till ordförande och gjorde det snabbt till det normala att som ung liberal i tiden stolt hänvisa till sig själv som feminist. Denna ordning uppskattade givetvis inte i alla läger och det var naturligtvis alldeles givet att tokhögern inte stillatigande skulle acceptera fadäsen. Dessa kom dock att tvingas jobba i en riktigt hård motvind med en ung befolkning som såg det lika självklart att vara feminist som att stödja mänskliga rätigheter. Motåtgärderna uteblev dock inte och stridsskrifter lades på pressarna men 2001 hade Timbro inte lyckats med något mer konstruktivt än att göra sig ordenligt löjliga och stöta sig med ofattbart många i sin angelägna kamp för att försöka försvåra för liberalt folk att kalla sig feminister, detta genom att publicera en helt sanslös bok med det provocerande namnet Tokfeminismen av Birgitta Kurtén-Lindberg. Efter så gott som unisona avfärdanden och sågningar både från recensenter och politiskt aktiva så gjorde den nyliberala organisationen till slut avbön genom att 2003 omfamna könsmaktsteorierna i den helt anständiga Frihet och Feminism av Carolin Dahlman och Johanna Möllerström. Samma år hände dock något som kom att bli ihågkommet som Ranelidfejden efter att Linda Skugge ansågs ha kränkt och förnedrat författaren Björn Ranelid i en recension så startade utifrån Skugges plumpa påhopp en intensiv diskussion om manshat och att något i feminismen hade utvecklats i fel riktning. I skuggan av detta så hafsade Susanna Popova 2004 ihop en riktigt klent underbygd och allmänt usel debattskrift vid namn Elitfeministerna som ett bekräftandesvar på denna farhåga. I och för sig var det inte någon som lästes av speciellt många, men en som trots drivor av sakfel, overifierade generaliseringar och brister fortsätter att påverka diskussionen idag.

I Sverige har det alltid - och speciellt i nyliberala läger - funnits en skepsis emot radikalfeminismen, det var ganska OK att vara feminist bara man inte var en sådan där radikalfeminist. Den variant som i huvudsak fått fotfäste i Sverige har främst varit inspirerad av den framlidna Andrea Dworkin och Katherine McKinnon, vilka under sina aktiva odlade uppfattningen att pornografin utgjorde det stora jämställdhetsproblemet. Deras resonemang gick ut på att det i och med porren existerade en industri som hade kvinnlig underordning som affärsidé och att jämställdhet förutsatte krossandet av denna. Riksorganisationen för Sveriges kvinnojourer har varit den organisation som varit mest inspirerad av denna radikalfeministiska gren. Delar av ROKS och ibland hela lokalavdelningar kan alltså med fog sägas ha varit antingen radikalfemistiska eller åtminstone tydligt färgade av inismen. Man ska samtidigt vara på det klara med att detta är en radikalfeminsim och att det funnits flera inriktningar och inte minst att stora delar av den internationella radikalfeminismen inte ägnat speciellt mycket tid och intresse åt porrfrågan.

Popovas strategi var att knyta ett negativt laddat ord som av många förknippades med extremism till de reguljära mittenåsikter som omfamnats av de flesta och fanns i den vanliga feministfåran och på så sätt framställa dem som om de vore ett uttryck för ytterlighet. Det intressanta är att mycket få människor utanför radikalfeminismen historiskt sett har vetat just någonting alls om vad begreppet stått för. Det har mest varit ett skällsord när någon gått över gränsen och tyckt något som gått lite utanför vad vanliga snälla feminister tyckt. Detta drog Popova mycket nytta av då hon pekade på ganska allmänna saker, men som hon hävdade att visade på extremism varpå hon kunde klistra på etiketten till höer och vänster på de allra flesta helt vanliga feminister. På så sätt gjorde hon det i en handvändning nästan omöjligt att prata om tidigare helt accepterade åsikter så som existensen av könsmaktsordning och patriarkat, allt denna vardagsmat hade nu "avslöjats" blivit behäftade med påståenden om extremism. De enda som slapp undan extremsiststämpeln var de som egentligen inte ville ett enda dugg (annat än möjligen legalisera sexköp?). De fick också illustrera undantagen, de goda feministerna som man kunde tolerera men inte riktigt kunde förstå varför de kallade sig feminister.

Själva ramideologin radikalfeminism uppstod i USA under sent sextiotal och förknippas med politiska aktivister och författare som Shulamith Firestone, Susan Brownmiller och Kate Millet m.fl. Radikalfeminismen växte fram ur och som en reaktion mot både den socialistiska feminismen då det blev uppenbart för många kvinnor att de skuffades undan och hånades när de gick upp i talarstolen och att jämställdhet nog inte var vänsterns eller de socialistiska männens kamp. Men den var också ett resultat av uppgivenheten inför och splittringen av den gemenskap som tidigare funnits med den liberala rättighetsfeminismen då Betty Friedan och hennes liberala falang visade sig alltför ovilliga att beröra frågor som handlade om sexualitet, maktobalans i relationer och den privata sfären.

Att vara en radikal feminist, betyder inte med någon automatik att man är någon radikalfeminist. Det unika för radikalfeminismen är att den sådde det ursprungliga fröet till alla idéer om förtryckssamverkan genom att till skillnad från den marxistiska feminismens idéer om dubbelt förtryck hävda att SAMTLIGA existerande förtryck var hade gemensamma rötter, att de var sprungna ur det ursprungliga förtrycket, den ena befolkningshalvans historiska underkuvande av den andra. Därav kom det många gånger missförstådda prefixet radikal, i och med att den ävergripande ojämlika samhälssordningen ansågs kunna förklaras med förekomsten av en gemensam kärna. En av amerikansk feminisms allra mest framträdande personligheter; Gloria Steinem har påpekat att hon själv kallar sig radikalfeminist, men att hon inte ser något absolut skäl att göra det. Det hela är ganska enkelt menar hon, tror man på den ovanstående analysen är man radikalfeminist, annars är man det inte. Det gör dock ingen kvalitativ skillnad på ens feminism. En del andra positioner brukar dock allt som oftast knytas till begreppet. Kvinnosolidaritet genom att praktiskt stödja kvinnor och att främst tro på småskaligt medvetandegörande i basgrupper istället för politiska reformer och vänsterns massmobilisering.

Sedan är det tveklöst så att den mesta feminism som finns idag är färgad av både teorier och språkbruk hämtade från både liberalfeminismen, den marxistiska feminismen och radikalfeminismen.

Att däremot som tillexempel högerbloggaren Blogge och hans mansrättsradikala gäng gör, kalla såväl Feministiskt intitiativ som Birgitta Olsson för radikalfeminister, ja det är ungefär samma sekteristiska trams som när bokstavstroende anhängare till KPML(r) beskyller vänsterpartiet för att vara ett högerparti.

Läs även andra bloggares åsikter om liberalfeminism, liberal feminism, feminism, birgitta olsson, radikalfeminism, radikal feminism, feministiskt initiativ, F!, gudrun schyman, radikal feminism

När jag säger att det är i allmänhet dåligt att göra någonting så är det sällan absolut utan betyder ungefär att jag ser problem med det på strukturell nivå och min rekommendation är att man ska vara extra uppmärksam om man ändå tänker köra vidare och göra det. Folk får i slutänden naturligtvis göra precis vad de vill med sina liv, röka massor av hasch eller ta oproportionerliga risker i extremsporter och monogami är ett av dessa helt legitima men riskabla val. Kanske är just ni några av dem som får det att verkligen fungera och där det verkligen är den allra bästa lösningen för er båda. Jag tror dock att det i allmänhet finns ganska lite av medveten och ömsesidig överenskommelse mellan människor när det gäller monogami och detta gäller de allra flesta gemensamma projekt. I ett förhållande finns det som regel en person är lite mer beredvillig att offra förhållandet och den har ALLTID makten över detsamma. Vi gör som jag säger eller så har vi inget förhållande. Det betyder också att den som inte lyckas projicera sin verklighetsuppfattning på den andra alltid kommer att förlora. Det finns säkert en massa undantag, men så ser enligt min uppfattning de allra flesta förhållanden ut. Men man kan samtidigt inte fördöma val alltför rutinmässigt på individnivå bara för att strukturerna upplevs som potentiellt förtryckande. Det är inte försvaret av monogamin utan reaktionerna på den enda ventilen; otroheten som jag har reagerat främst på. För är nu båda i slutänden eniga om det monogama förhållandet och dessutom även i praktiken trogna så var det väl en uppriktig och ömsesidig önskan och inget att orda om. MEN är en person däremot otrogen så är det väl inte helt osannolikt att denne inte kände sig bekväm med monogamin som konstruktion och bara inte kunde säga det eller att den var ung och inte hade en aning om hur man skulle må av de stängda dörrarnas modell. Låtsas inte att det är lätt att stå på sig, för det är det inte.

Otrohet kan tveklöst upplevas som en form av svek, men det är bristande känslomässigt engagemang och innehållet sex också. Det allra mesta som med tiden händer när kostymen förlorar passformen är i slutänden mer eller mindre svek. Men det är i mitt personliga tycke så mycket elakare att göra slut med folk än vad det är att vara otrogen, men ändå så måste man helt säkert göra båda för sin egen skull…

Läs även andra bloggares åsikter om otrohet, svek, poly, monogami, polyamori, otro

Antifeministisk logik är mer än fantastisk och kan kanske genom sin uppbyggnad säkert också förklarar hur dessa människor når sina vetenskapsgrundade insikter. Antifeminismens unga nya stjärnskott och hopp Pelle Billing nyss såg till exempel hur feminismen höll på att ”implodera” endast utifrån att en känd bloggfeminist inte tyckte att en känd grupp av feminister hade absolut rätt i ett utspel de gjort. Genom att bläddra i hennes nyöppnade blogg så ser jag att Ingrid Carlqvist redan i Augusti använde sig av samma minst sagt imponerande logik när hon hittade ett enstaka fall där en kvinna våldtagit en kvinna och med utgångspunkt från detta frågade sig; ”håller teorin om könsmaktsordningen äntligen på att falla samman som det korthus det alltid har varit”.

Läs även andra bloggares åsikter om Ingrid Carlqvist, rättshaveri, rättshaverism, pelle billing

Ett smärre förtydligande angående min position vad det gäller Ingrid Carlqvist: Jag är inte alls främmande för att vi nog kanske borde lagstifta om att man inte får utöva påtryckningar eller några ha möjligheter att avskeda någon för vad de gör på fritiden. Individens rörelsefrihet borde väga tyngre än företags oro för dålig publicitet. Jag kan mycket väl tänka mig att en sådan lag - om än viktigast för fotfolket - också borde omfatta chefer så som Ingrid Carlqvist. MEN i dagsläget är det inte så och det som hänt Carlqvist är inget annat än just det väntade utifrån hennes agerande.

Sedan är det givetvis också full möjligt att det som arbetsgivaren oroar sig för ÄR en orkestrerad kampanj mot Carlqvist, iscensatt av ett fåtal människor. Men hade jag varit arbetsgivaren så hade jag varit skärrad och funderat vad vi skulle göra av människan långt innan det att e-postmeddelandena började strömma in.

 

Läs även andra bloggares åsikter om Ingrid Carlqvist, rättshaveri, rättshaverism