Bagatellisering av sexuellt tvång
"Jag vet inte. Om jag och min sambo låg i sängen, hon sa "jag vill pippa", jag sa "näe, jag har ingen lust", och hon då "körde på" och började suga av mig (våldtäkt!), så skulle jag inte se detta som ett särskilt allvarligt brott."
Jag måste motvilligt erkänna att ungefär så tänkte jag själv också när jag var ung tonårsaktigt manscentrerad och på det hela ganska färgad av libertarianska tankegångar. Jag tror dock att det är betydligt fler än nyliberaler och tonåringar som faller för det här resonemanget.
Men det håller ju liksom inte, för om jag skulle vara av uppfattningen att det bara skulle vara trevligt eller kanske en baggis att ett gäng tjejer i nionde klass slet av mig byxorna, började suga mig och drog in mig i ett buskage för att rida av mig, så betyder inte det för den skull på något sätt att det skulle bli ens det minsta mer OK för mig och mina fyrtioåriga manliga kompisar att göra detsamma mot en ensam kvinnlig niondeklassare. Man kan inte vända på det, bara för att jag har ett ickeförhållande till något eller till och med uppskattar det så kan jag inte ta för givet eller kräva att någon annan därigenom ska ha det.
Idag är könsskillnader oavsett skälen till dem ett socialt faktum och på ett övergripande plan har män och kvinnor helt olika inställningar tills sex. Det finns skäl till det då män måste kämpa för sex, det är något de måste slåss aktivt för att få. Därför är det lite ofta svårt för många av oss män att se sexuella närmanden och överskridanden riktade mot oss som några övergrepp alls. Hur PK jag än vill vara så känner jag själv igen mig jättemycket i det, så mycket faktiskt att den kvinnliga positionen känslomässigt kan bli mer än svårförståelig. För om kvinnor till exempel tar mig mellan benen på krogen så tycker jag oftast att det bara är roligt och skälet till att de vågar göra det är just att de antar det. För en del av oss män är det där med oönskad sexuell uppmärksamhet ungefär som att bli påtvingade pengar vi inte bett om, det vill säga ganska lätt att leva med även om vi till äventyrs skulle vara helt ointresserade. Kvinnor går genom livet med motsatt problem, folk försöker pracka på dem något de nästan 100 % av tiden kan få så lätt att det som generell företeelse i det närmaste saknar värde. Det är inte så för alla kvinnor, men för det stora flertalet.
Sedan har vi det där med fysiska maktförhållanden. Att män i de flesta fall på grund av sin fysiska styrka upplever överträdelser som synnerligen icke hotfulla, för att vi vet att vi i allmänhet kan ta tillbaka kontrollen om och när vill, att den handling som sker mot oss och som vi frestas att jämföra med samma handling mot en kvinna i allmänhet kan fortsätta att pågå bara så länge vi själva låter den fortgå. När en man ignorerat en kvinnas nej så är det inte öppet för teoretiseranden längre, då är hon utelämnad till hans godtycke.
Jag var nyfiken för några år sedan och frågade runt bland bekanta med följande scenario. Du ligger och sover med en god vän med vilken du INTE har föreställt dig att något sexuellt ska hända. Du vaknar upp av att personen medan du sovit börjat utföra oralsex eller snarlik handling på dig. Frågan är; hur upplever du det som hänt? ALLA kvinnor jag frågade såg det som ett fruktansvärt svek och upplevde i många fall något panikartat över situationen, det gällde även de som var "sexradikala". ÄVEN i de fall där de egentligen utan problem kunde tänka sig att ha sex med personen ansågs handlingen vara fruktansvärd. Med män jag frågade var det däremot helt annorlunda, INGEN ENDA man svarade någonsin något negativt utan upplevde det som en antingen MYCKET positiv och vänskaplig handling eller i sämsta fall bara något man vänligt skulle ha förklarat att man ville att skulle upphöra.
Vi lever och växer upp i helt olika kulturer, det är inte samma sak att tafsa på en kvinna som på en man hur mycket vi än skulle vilja att det var det. Juridiskt sett måste det dock tveklöst vara det och därför måste juridiken vara anpassad inte efter den som är villig att ta allt utan efter den som upplever sig förgripen på. Lagen kan rimligen inte utgå från den masochistiske machokillen som tycker att en oväntad käftsmäll är något bagatellartat eller ganska roligt. Den får inte ens göra det den dagen då det har blivit tämligen många av dem.
Läs även andra bloggares åsikter om våldtäkt, rolf hillegren, hillegren, sexuellt tvång, madeleine leijonhuvud, christian diesen, sexradikalt våltäktsbagatelliseringsslödder
Jag skrev inte att jag förväntar mig att alla ska ta lika lätt på lite ovälkommet oralsex som jag - jag berättade endast hur jag skulle förhålla mig till det. Min poäng var att våldtäkt inte med absolut nödvändighet måste vara ett särskilt allvarligt brott (även om det ofta är det), vilket du också tycks medge nu, med villkoret att offret är en man och förövaren en kvinna.
Jag är, liksom de flesta andra, medveten om att kvinnor i regel tar hårdare på en heterosexuell överträdelse riktad mot dem än vad en man skulle göra, och jag medger därför att det är rimligt att som man vara lite mer försiktig i en sexuell kontakt med en kvinna än tvärtom, i synnerhet om parterna inte känner varandra väl och vet varandras sexuella preferenser. Denna ojämlikhet är olycklig och inget vi bör värna.
Men talar vi om förhållanden håller inte ditt resonemang lika väl. Ditt antagande om att mannen jagar och kvinnan är den som släpper till stämmer
inte i alls lika stor utsträckning. Min bästa polare har problem med att hans tjej vill pippa oftare än han. Han tycker att det är jobbigt att hon blir sur när hon inte får, och han känner sig pressad. Det är sant!
Jag har själv upplevt press och tjat om samlag av rent otrevlig karaktär, vid upprepade tillfällen, från en tjej jag då ens ej längre var tillsammans
med. Tjejer vill, killar vill, och ibland har den ene ingen lust. Det argument jag anförde i min kommentar - slitet eller inte - är här fullt
tillämpbart.
Varför inte se det utifrån ett individperspektiv istället för ett könsperpektiv? Om jag hade en flickvän med vestibulit som behövde ett timslångt förspel och glidmedel för att vara redo för samlag, då vore jag ett riktigt svin om jag inte tog det försiktigt och accepterade hennes minsta signaler om ovilja. Om jag har en flickvän som gillar hårda tag, älskar sex och har ett avslappnat förhållande till sin sexualitet, som ofta signalerar ett nej men lika ofta ångrar sig till ett "ja" efter lite erotisk beröring, då kan jag ta ut svängarna lite. Det handlar om att känna varandra.
"När en man ignorerat en kvinnas nej så är det inte öppet för teoretiseranden längre, då är hon utelämnad till hans godtycke."
Jo, det är det. Om hon först säger "njae" och hennes partner fortsätter så är chansen stor att han slutar om hon befäster sin ståndpunkt med ett skarpt "NEJ!".
Jag förnekar inte att våldtäkt är fel, alltid är fel. Det jag vänder mig emot är föreställningen att våldtäkt ALLTID är något totalt fruktansvärt. En gång i tiden, när lagstiftningen var annorlunda, kanske det var det, men inte längre.
Jag förstår inte varför korten konstant ska blandas bort. Vi pratar inte om en situation där en ovillig kvinna känner sig pressad men i slutänden "ställer upp" utan om en situation där kvinnan faktiskt säger nej och mannen kör ändå. Att ta ett beslut att göra något mot sin egentliga vilja är en bagatell eller åtminstone något man i alla avseenden själv måste ta ansvar för. Att däremot överträda någons nej är något annorlunda. Vi pratar inte alls om tjatsex, inte om något medgivande man till slut får, utan om att "köra ändå".
Om mannnen som i dina exempel säger ja får han (åtminstone juridiskt) stå sitt kast. Om han däremot på allvar ser sitt nej överskridas på ett för honom oacceptabelt sätt så ska han tveklöst ta chansen och nyttja lagens möjlighet att processa.
Hillegrens exempel gällde INTE en kvinna som sagt njae och ingen skulle idag heller döma en man för att ha "överträtt" ett sådant.
Sedan är det ju rimligen så att dessa händelser uteslutande torde hamna hos rätten i de fall där man mycket tydligt sätt gått över folks individuella och privata gränser (vilka man som partner torde kunna mycket väl innan). De "acceptabla" fallen där det inte är en så stor grej för kvinnan kommer sannolikt aldrig att dyka upp i någon domstol. Detta också i likhet med 95% av alla "vanliga" våldtäkter.
>Vi pratar inte alls om tjatsex, inte om något >medgivande man till slut får, utan om att "köra >ändå".
Precis som i mitt första exempel. Tjejen fick nej men körde ändå. De andra exemplen tog jag inte för att hävda att jag och min kompis blivit våldtagna,
utan för att kullkasta ditt resonemang om att killar jagar sex medan tjejer bjuder till.
>Hillegrens exempel gällde INTE en kvinna som sagt >njae och ingen skulle idag heller döma en man för >att ha "överträtt" ett sådant.
"Jag har inte lust" och "njae" är väl ganska ekvivalenta? Jag tror och hoppas (formuleringen "inte har lust" tyder på det) att Hillegren menar "nej" av typen "njae", "nä", "inte nu älskling" o s v snarare än "NEJ!" eller "SLUUUTA!"; det finns en skala även i att uttrycka ett "nej".
Beakta följande: A och B har ofta sex. A frågar B om de ska sexa. B svarar "nä, inte nu, jag har ingen lust". A säger "jo älskling, kom igen nu" och
börjar kyssa B på halsen. Efter ett tag börjar A smeka B mellan benen, och känner att hon är fuktig. Han lägger sig ovanpå B, vars ben glider isär utan
motstånd. A tycker att B:s ansikte ej signalerar ovilja, även om det ej heller ger uttryck för någon direkt entusiasm, och han för försiktigt in sin
penis i hennes slida, under det att han hoppas på att hon snart ska komma igång.
Detta faller under Hillegrens "...och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå" (även om hans uttalande givetvis också kan ses som
inrymmande något grövre handlingar). I min värld är A:s beteende ej värt två års fängelse, men kanske ett skadestånd och möjligen någon månad bakom galler om nu B vill processa.
En positiv bieffekt av lägre straff för sådana typer av handlingar Hillegren beskriver skulle kunna vara att fler väljer att anmäla; även om man inte vill skicka sin expojkvän i fängelse så kanske man vill ha upprättelse samt ekonomisk kompensation. Många drar sig nog för att anmäla just för att brottet ses som såpass allvarligt. Oavsett om domen blir fällande eller ej ser kvinnan en risk för att gemensamma bekanta kommer att avsky henne som anmälde honom för ett så allvarligt brott.
>Sedan är det ju rimligen så att dessa händelser >uteslutande torde hamna hos rätten i de fall där >man mycket tydligt sätt gått över folks >individuella och privata gränser (vilka man som >partner torde kunna mycket väl innan). De
>"acceptabla" fallen där det inte är en så stor >grej för kvinnan kommer sannolikt aldrig att dyka >upp i någon domstol.
Eller så har Hillegren genom åren stött på alltför många rättshaverister, typ fruar i brinnande skilsmässa som söker varje tänkbart stöd för ensam vårdnad om sina barn.
Eller så är han en total idiot; jag känner varken karln eller hans innersta åsikter.
”De andra exemplen tog jag inte för att hävda att jag och min kompis blivit våldtagna, utan för att kullkasta ditt resonemang om att killar jagar sex medan tjejer bjuder till”
Den som kan ta sex för givet jagar sex, börjar man neka någon sex så ökar den intresset och så börjar den "jaga", det är principen om katten och snöret. I relationer ”isoleras” man i visa avseenden från folkflertalet och då kan övergripande samhälleliga sanningar många gånger ställas på huvudet. Men som sagt, den som bryr sig minst styr så gott som alltid relationen, oavsett kön.
Principen var dock att den kvinna som kör på i ditt exempel torde göra det just därför att ni känner varandra och för att hon vet att du inte tycker att det är en stor grej. Lagar överträds dagligen i relationer för att man är tämligen säker på att personen ser det på ett annat sätt än det etablerade. En god vän klättrade in genom mitt öppna fönster en dag och bryggde sig en kopp av mitt egenhändigt inhandlade kaffe, för att hon vet att jag inte bryr mig. Vore ändå ruggigt galet om jag inte hade lagen på min sida vid de tillfällen då det inte vore uppskattat.
"Jag har inte lust" och "njae" är väl ganska ekvivalenta?"
Det håller jag dock inte med om, ”Jag har inte lust” är i mitt tycke så nära ett NEJ du kan komma, det ÄR ett NEJ, åtminstone för stunden. Vuxna människor har sedan givetvis rätt att under rimliga former diskutera och nöta ämnet vidare. Njae däremot är både ja och nej i samma ord fast med tvekan, det torde betyda ungefär; jag funderar på det eller något jämförbart. Mild eskalering efter ett njae torde inte vara något brott att tala om.
"Beakta följande: A och B har ofta sex. A frågar B om de ska sexa. B svarar "nä, inte nu, jag har ingen lust". A säger "jo älskling, kom igen nu" och börjar kyssa B på halsen. Efter ett tag börjar A smeka B mellan benen, och känner att hon är fuktig. Han lägger sig ovanpå B, vars ben glider isär utan motstånd. A tycker att B:s ansikte ej signalerar ovilja, även om det ej heller ger uttryck för någon direkt entusiasm, och han för försiktigt in sin penis i hennes slida, under det att han hoppas på att hon snart ska komma igång"
Nu talar du om ett sällsynt ”svårt” fall som må vara intressant eftersom det är öppet för så många tolkningar men inte alls ryms inom Hillegrens beskrivning. För om han menat något som var så mycket att; "ställa-lagboken-på-sin-spets" och så pass komplext, ja då hade han givetvis varit noga med att väga orden på guldvåg av rädsla för den uppenbara risken att missförstås och ses som att han bagatelliserade våldtäkt. Karl är skolad jurist, att kunna uttrycka sig koncist är en del av hans jobb. Men som sagt, om kvinnan "fryser till is" av behandlingen eller inte ger feedback alls så är det givetvis ett övergrepp att ignorera detta och gå längre. Om det leder till uppskattning och tendenser till besvaranden så är det rimligen fortfarande öppet för trevare. Men om han går så långt som till penetration med en kvinna utan minsta jakande signal och utan att leva i en kultur med henne där det arbetats upp en konsensus om att andra regler gäller, ja det är ju i alla avseenden horribelt. Det där med att benen glider isär är ju lite öppet för tolkning, är hon bara "dålig" på att kämpa emot så är det givetvis våldtäkt, bjuder hon in genom att sära så torde det i allmänhet inte vara det...
Angående frågan om det är värt två år i kurran. Min syn är att de svenska straffen med tiden blivit sanslösa i tidsrymd över hela planet, så två år måste därför också ses utifrån hur andra straffsatser skenat iväg. Utifrån detta är det däremot inte speciellt extremt vill jag mena. Flera av de beteenden som ryms inom Hillegrens beskrivning är i mitt tycke ordentligt grova och värda en längre inlåsning, mest eftersom vi inte kan ha folk springande lösa som beter sig såhär. Andra potentiella brott inom beskrivningen är med hänsyn till omständigheterna det inte.
Du menar att en effekt av lägre straff kan vara att fler anmäler. Det är i verkligheten knappt någon som anmäler våldtäkt alls, ingen som vill sitta i rätten när man kan fortsätta med livet och slippa. Ingen som vill se sig som våldtagen om det går att rationalisera bort, knappt ens för överfallsvåldtäkterna än mindre för sådant här. Som Isobel Hadley Kampftz skrev häromdagen; att hon inser att hon är i en minoritet bland vännerna som faktiskt aldrig råkat ut för ett sexuellt övergrepp. Det stämmer bra med min kvinnliga bekantskapskrets, de allra flesta har upplevt våldtäkter, många av dem har flera erfarenheter. Det är nästan alltid manliga vänner och bekanta som utfört dem och de har i ett enda fall som jag känner till anmält det inträffade. Det kan ligga något i det du säger men jag tvekar. För om jag ska titta på den verklighet jag sett, de flesta anmäler allvarliga saker och inte smärre bagateller. De flesta anmäler inte en partner ens för att ha tömt bankkontot på en månadslön, däremot kanske de skulle göra det om han försnillat hela arvet.
Ja vem vet vad folk Hillegren kan ha träffat, men vårdnad om sina barn brukar man få för att man som kvinna i allmänhet få - inte för mannens uselhet - utan för att man funnits i deras liv, vilket de flesta kvinnor gör mer än män. Allt har naturligtvis hänt någon gång, men är inte tanken på en bredare förekomst av dessa onda rättshaveristiska kvinnor sannolikt bara en mansrättsaktivistisk och antifeministisk myt? De enda fall jag känner till där kvinnor överhuvudtaget anmält sina män för våldtäkt är i öppet destruktiva relationer där förekomsten av våld och överträdelser varit rysligt väl dokumenterade. De olyckliga fall som Hillegren talar om där kvinnor oförklarligt lackar ur över sex som mannen trodde var i sin ordning, finns de ens verkligen?
"Principen var dock att den kvinna som kör på i ditt exempel torde göra det just därför att ni känner varandra och för att hon vet att du inte tycker att det är en stor grej."
Precis vad Hillegren menar - förövaren tror att det inte är någon stor grej, och kör därför på.
"De olyckliga fall som Hillegren talar om där kvinnor oförklarligt lackar ur över sex som mannen trodde var i sin ordning, finns de ens verkligen?"
Absolut, men sen om de beror på att mannen är oupplyst, korkad, drogad eller ungdomligt oförståndig, eller på att kvinnan är överkänslig eller ond, låter jag vara osagt. Förmodligen finns alla varianter. Särskilt med tanke på hur definitionen av begreppet våldtäkt har förändrats över tid så finns det nog många olika uppfattningar om vad som är okej och inte. Och eftersom gråzonen
mellan våldtäkt och tjatsex är såpass liten så räcker det med små skillnader mellan parternas uppfattningar om vad som är acceptabelt för att konflikt ska kunna uppstå. Kanske tillräckligt liten skillnad för att en vanlig bondfylla
ska få en förhållandevis normal dräng att förväxla en våldtäkt med lite hederligt tjatsex.
Du skriver att en majoritet av dina kvinnliga bekanta råkat ut för våldtäkt (en beskrivning jag känner igen). Omvänt måste ju det betyda att en stor andel män är förövare (om vi inte antar att ett fåtal män våldtar ett stort antal kvinnor, vilket förefaller ganska osannolikt; dessa män
skulle nog snart stoppas). Samtidigt vet både du och jag att ett ytterst fåtal män under normala omständigheter skulle välja att med berått mod våldta någon. Svaret på denna omöjliga ekvation kan bara vara att mannen tror att han gör rätt (eller i alla fall bara lite fel), medan kvinnan tycker att hon blivit våldtagen.
Dessa män behöver inte åratal på kåken, de behöver en rejäl tillrättavisning. Grova brott eller upprepade förseelser, däremot, bör rendera inlåsning av kännbar längd.
Jag kom att tänka på en artikel jag läste för en tid sedan:
http://www.campusoutreachservices.com/resources/confessions.htm
För mannen i artikeln räckte det med lite information, vilken gav upphov till reflektion, för att han skulle inse sitt övertramp.
Det är för all del några notoriska män som är återkommer i historia efter historia, men det är precis som du säger fler ”vanliga” män än vad man skulle vilja tro som vid fel tillfälle verkar ha benägenheten.
Om det skulle vara att det är som du säger och att det mesta sker i någon form av ”oförstånd” så blir det ju än viktigare att snabbt få igenom ett samtyckesrekvisit. Själv tror jag inte på en ensam förklaring, men jag har med tiden landat i att det nog i mycket nog också KAN handla om ett slags oförstånd; att många av männen å ena sidan vet att man inte borde, men samtidigt ser påtvingat sex utifrån sitt eget perspektiv där detta på intet sätt vore hela världen om det hände. Att de dessutom hört att lagen idag ger dem ett utrymme eller kryphål där de sannolikt inte kan dömas även om de förbryter sig mot lagens andemening bidrar gissningsvis det med.
Men med en samtyckeslag så försvinner merparten av den eventuella oklarhet som skulle kunna finnas i mäns huvuden angående vad man får eller inte får göra.
Fast egentligen är "gränserna" rätt givna och Neill Strauss gamla förebild David DeAngelo har sammanfattat allt på ett mycket enkelt sätt; att en kvinna för stunden inte visar sig intresserad betyder inte att du ska sluta med att försöka få henne i stämning. Med det menar jag inte att du ha rätt att ignorera ett nej, för gör du det så förtjänar du att hamna i fängelse.
Artikeln är intressant på två sätt, dels det uppenbara och positiva att killen plötsligt insett att han varit en inte helt lyckad människa utan faktiskt med våld förgripit sig på någon. Men den är också läskig eftersom han inte förmår att hålla isär begreppen och mer eller mindre likvärdiggör sin inställsamhet och sitt intresse att få henne i säng med det att han sedan inte respekterar hennes gränser och till och med brukar våld. Han verkar liksom fortfarande behöva alibit att det inte är han utan den onda sex-för-sex-egen-skull-kulturen som gör honom till en förgripare. Slutklämmen avslöjar honom trots den insikt han fått som en i raden av män som inte klarar av att ta ansvar för sina handlingar ens när det är hans huvudsakliga syfte.
Att försöka skapa intresse för sig själv och hoppas att någon ska vilja ha sex med en måste ses som väsensskiljt från tvång annars har vi inte kommit någonstans. Det mesta av vanlig social interaktion rymmer just sådant som han numer vill definiera som ”manipulation”.
Det kan också vara så att han ser skillnaden mellan tvång och det han kallar manipulation, men att han i sin strävan efter att ”bli en bättre människa” går till överdrift genom att visa en så stor respekt för kvinnans vilja som han bara kan. Det blir för honom ett sätt att sona.
Du kan mycket väl ha rätt där.
Bästa analysen jag läst kring Hillegren-debaclet. Här finns mycket matnyttigt att sno med sig. Tack!
